Postjul

Julen 2008 kom och gick. Juldagen låg jag sjuk i något som skulle kunna vara vinterkräksjukan, illamående med frossa. Dagen innan, alltså på självaste julafton, var Micke dålig men järnmage som han har lyckades han ändå äta lite julmat och ta en snaps. Svärmor låg i går och är fortfarande dålig idag. Inte bra.

En roligare nyhet är att jag har börjat sticka igen. Eller åtminstone har jag fortsatt på en tröja som jag påbörjade till Viggo för ett par år sen men som jag sen inte orkade göra klart. Nu får Love den i stället. Jag märker att jag inte är någon van stickare för sprundet uppe i halsen blev inte särskilt bra. Hade min duktiga mamma varit i närheten hade jag kunnat få hjälp men nu håller jag på med ärmarna i alla fall. Bild på konstverket kommer väl här så småningom.

Övning ger dock färdighet och efter Loves tröja, som stickas i bomullsgarn, ganska svårstickat eftersom det är så glatt och tunt, tänkte jag ta mig an en tröja till mig själv. Här i Göteborg finns en butik som heter Strikk och de inspirerar oerhört. Här är en tröja som jag tycker om.

God fortsättning och allt sånt.

Julafton

Fyra månader sen senaste inlägget är det väl dags att skriva något igen. Julafton passerade lugnt. Svärmor var här till allas glädje. Maten blev god men framförallt blev det lagom av allt så det räcker till kvällsmums och lunch imorgon men vi behöver inte äta Jansson och prinskorv till efter nyår. Micke mådde tyvärr dåligt, något slags magvirus, och sov en del i förmiddags men hämtade sig framåt kvällen. Han som aldrig är sjuk blir dålig på julafton. Typiskt.

Alla hade varit snälla i år och fick fina julkappar. Jag fick ett års abonnemang på Flicker Pro där jag kommer lägga upp en massa bilder framöver. Dags att ta båten ut till öarna och fota skärgården i vinterskrud. Svärmor hade sytt en linneklänning/tunika som är jätteskön att glida runt i. Maken gav mig svarta tigths och en fin svart blus som jag tänkte ha på nyår.

Barnen fick en MASSA grejer som de säkert inte behövde men det är ju bara jul en gång per år. En radiostyrd bil, ett paraply och en slags kaptensmössa blev årets julklappar för att inte tala om skelettdinosarna som Viggo tjatat om i minst en månad. Love var inte lika intresserad av julklappsöppnandet utan sprang till kastrullskåpet och drog ut allt där så fort vi tittade bort.

Snart är det mitt favoritjulprogram, Karl Beril Jonssons julafton. Åsa Linderborg skrev ett intressant inlägg om det i Aftonbladet idag.

God jul!

Quiz

Internet är fantastiskt. Bland allt slösurfande kan man bli allmänbildad. Kolla in http://www.purposegames.com.

Tack för att du svarar

Hon tittar på skärmen. Ytterligare en ringer in. Det är nu 58 stycken i kö. Klockan är 19:45. Hon jobbar till åtta men kommer behöva jobba över i kväll med. Det är inget ovanligt. Hon är van att ta den senare bussen hem. Många ringer in så här dags. Man kommer hem från jobbet, äter middag, lägger barnen och så tar man itu med alla ärenden som man inte hunnit fixa på dagen. Då vill man ha kvällsöppen kundtjänst. Hon drar bak axlarna, man blir stel av att sitta vid datorn, trycker på knappen. Vad kan jag hjälpa till med?

Tack för att du väntar

Klockan är kvart i åtta. Försäkringkassan har öppet till kl 20. Jippi. Jag ringer. Välj ärende. Tryck 2. Välj ärende igen. Tryck 3. Knappa in ditt tiosiffriga personnummer. Tryck, tryck, tryck... Tack för att du väntar. Du har plats 58 i kön. Beräknad kötid 26 minuter. Gäsp.

One down, two to go

Ett av köksskåpen är äntligen färdigt. Eftersom plasten från 70-talet var svår att få bort och lämnade kvar allt klister så har det tagit mycket längre tid än vad jag först tänkt. I nästa skåp klistrar vi dit vit dekorplast på hyllorna och målar runtom. Jag tror att det kommer bli nästan lika bra. Framförallt behöver vi inte slipa och använda starka lösningsmedel för att få bort limmet.

Kängurufickan

En av artiklarna i SvD, som jag har gratis under några helger framöver (hurra!), handlade idag om hur ett sjukhus i Stockholm har börjat återanvända sig av den så kallade kängurumetoden för för tidigt födda barn, dvs man bär barnet i en sjal eller en slags ficka på magen, hud mot hud. Resultatet är slående. Barnen växer fortare, mår bättre och är mer harmoniska och jag är inte ett dugg förvånad. Det är inte så konstigt att ett barn som måste ligga själv i en plastbubbla, om än varm, inte alls trivs lika bra som på mammas eller pappas trygga bröst där de hör hjärtljudet, känner lukten och värmen från föräldern. Och det gäller ju inte bara prematura barn heller. Love var jättekinkig som nyfödd och ville absolut ligga i bärsjal. Små barn vill inte vara ensamma och att bära barnet måste ju vara det bästa alternativet. Att man återgått till en naturlig metod känns bra. Kuvöser är väldigt bra i många fall men man kan inte bota allt med teknik. Ibland är kärlek och en varm kram det enda som hjälper.

Gröna tankar

Med den efterlängtade värmen, som var för ett par veckor sedan, kom också ett oändligt vattenbehov för alla vi här på hörnet. Det har satt sina spår. Mina krukväxter stod för ljust och varmt och har inte hunnit återhämta sig ännu. Trots att jag inte har särskilt gröna fingrar eller kan namnen på alla av dem är de som mina barn. Mina äldsta krukväxter har jag haft sen jag var tolv år då mitt nyvunna intresse uppmuntrades av mamma och mormor. De gav mig ett par skott att plantera i lerkrukor av den allra minsta storleken och sen dess har de hängt med.

Jag har ett par kompisar som med jämna mellanrum slänger sina gamla växter och köper nya. Det är inget för mig. Ser någon för risig ut måste den pysslas om, precis som allt annat, vilket också tar tid. Tid som jag inte alltid har och nu ser de ut som de gör. Men, ny jord, näring och en omplacering kanske gör susen.

Att slänga en växt för att den ser vissen ut känns i hjärtat och jag har bara varit tvungen till det ett par gånger. Den första var när vi skulle flytta från Stockholm och inte kunde ta med oss en fiolfikus som blivit för stor (och, faktiskt, ganska ful). Den satt jag ut i trappuppgången med en lapp på: Hej, jag behöver ett nytt hem. Jag är övertygad om att det var någon vänlig själ som tog hand om den. Det är i alla fall vad jag intalar mig i mina mörkaste stunder av ånger.

Den andra blomman var jag tvungen att kasta för den hade helt enkelt dött då min man glömt av att vattna när jag var borta ett par veckor (trots flera påminnelser). Hem kom jag och det första jag såg var en död blomma i köksfönstret. Ser du inte sa jag? Vad då, sa han och tittade ut genom fönstret.

Nej, jag får nog placera om de stackare hemma som inte mår bra just nu. Jag tror att en rehabilitering i sovrummet med regelbunden näring, ljumma duschar och en lagom dos sol (om den vill titta fram igen) kan hjälpa. Sophinken är i alla fall inget alternativ.

Saker som jag undrar över

Varför folk (män?) säger att de passar sina barn? Är de barnvakter eller praoelever, och inte föräldrar?

Varför män säger att de hjälper till hemma? Bor de hemma hos sina fruar som när de bodde hemma hos mamma? Är de inneboende, gäster eller skickade från Poolia?

Varför de som gör reklam för nya filmer underskattar tittarens intelligens när de till exempel presenterar Woody Allen som han som gjorde Match Point.

Morr.

Sommar, sommar, sommar

Nygamla Sommartorpet hade premiär igår men utan Ernst som har gått över till tv4? Det är ju inte detsamma utan honom men jag tror att han kan ha en efterträdare i Jojje som gick rätt genom rutan och in i folkhemmet. Tror att han kan göra succé med sitt sommartorp. (Kom ihåg var ni hörde det först!)

Isabelle Halling och Stefan Larsson verkar lovande. Huset de ska ta sig an var otroligt slitet, nästan ett ruckel, och jag sa till Micke att om jag får en briljant och spontan idé någon gång om att vi ska köpa ett nedgånget men charmigt hus på landet ska han påminna mig om att jag i själ och hjärta ändå är en betongmänniska. City lights liksom. Stadsbo på snabbvisit på landet är helt ok dock. Så länge det finns bredband som Micke brukar säga.

Några siffror...

Efter fem år, sju terminer, två barn, en flytt och ett otal artiklar som synats från alla håll och vinklar är jag äntligen färdig journalist. Mäktigt.

Bästa maken

Jag har världens bästa man. Förutom att han har gått upp på morgonen med minstingen som har vaknat runt fem på morgonen de senaste veckorna så har han tagit hand om mig och barnen och hemmet. I dag lagade han jättegod potatis- och purjolökssoppa med laxbitar i persilja. Till det fick vi pannkakor med sylt och grädde. Efter det säger han som världens mest självklara sak "Klart du ska gå och ta en öl, det är du värd!" när jag kommer hem från skolan och knappt varit hemma på flera veckor på grund av examensjobbet.
Han världens bästa man. Och han är min.

Senaste inredningsdetaljen

Inte för att jag brukar handla inredning på Biltema, även om dom är väldigt bra på annat, men jag måste ha missat något i senaste inredningstrenderna. De beskriver sina dekorationsdetaljer som utsökt dekorativa, och då hittade jag bland annat det här. Hm, något för vardagsrumsbordet kanske?

Lingonvecka Survival Kit

Tamponger och choklad.

Början till en hall

Början till en köksträdgård

Min basilika växer och luktar så gott. Våren är här men jag väntar fortfarande på värmen.

Svart Söndag

Vilken slags människa dödar ett barn? Och varför? Jag har ett hål i mitt hjärta och där finns bara tårar just nu.

Döden, döden, döden

Häromdagen ringde jag och fixade med två av mina tjänstepensionsförsäkringar. Att bara ordna mina papper brukar normalt sett ha en tillräckligt hög tröskel för att aldrig bli gjort, dock har jag numera sorterat in allt i en pärm efter att i åratal ha samlat papper i en liten låda i bokhyllan. Nittio procent av det kunde slängas. Kors i taket och halleluja.

Men att ordna pensionen har jag också skjutit på av en annan anledning. Återbetalningsskyddet handlar ju om vad som händer efter min död. Självklart vill jag att min familj ska ha ekonomisk trygghet utifall något skulle hända mig, men nog känns det konstigt att behöva tänka på att man ska dö. Jag ska dö. Människan har väl en benägenhet att tro att hon ska leva för alltid. Eller att andra kanske kommer dö, men inte jag.

Nu är ärendet i alla fall gjort och som en extra bonus gick jag dessutom in på donationsregistret och registrerade mig. De får ta allt utom mina hornhinnor. Av någon anledning kändes det otäckt att de skulle ta mina ögon. Trots att jag har gett dem tillåtelse att ta allt annat, som hud och muskelvävnad. Nästa steg är väl att fylla i vita brevet på Fonus, men jag tror att det dröjer innan jag vågar mig dit.

Dagens Bild

Dekorplast kan verkligen göra skillnad. Mitt kök känns som nytt, trots skavanker här och där.

Veckan som varit

Bitterfittan

(En text från förra påsken som jag hittade i en byrålåda.)

I helgen var jag och min man ute på lite lagom slöshopping. I en barnbutik kollade vi på barnvagnar inför den kommande bebisen och vår tvåochetthalvtåring sprang omkring och busade. Vi var sådär avslagna som man lätt blir vid längre ledigheter och försökte knappt ens hålla sonen lugn.

Butiksbiträdet som vi rådfrågade var däremot skitstressad, särskilt över pojken. Och det skulle vi veta att det här beteendet bara skulle bli värre. Ett bittert skratt ekade i affären.

- Jag har tre egna barn och det sista hade jag inte skaffat om jag vetat det jag vet nu.
- Två barn är inte dubbelt så jobbigt, det är jobbigare.
- Jag har jobbat med det här i tolv år så jag vet...

Klyschorna flög och leendet nådde aldrig ögonen. Framför oss stod ett prima exempel på vad som är kvar när avsaknaden av kärlek och jämställdhet blir för stor. En riktig bitterfitta. Utsliten, avdankad, osexig, trött, bitter och jävligt trendig.

Grynet hade fel när hon sa "ta ingen skit". Man ska inte sätta ner foten och ändra något. Det här är våra liv som vi själva har valt och om vi inte trivs då kan vi bara låta bitterheten ta över och lysa igenom. Över latten som fastnar i halsen ältar vi våra liv om och om igen. Om karlar som utnyttjar oss, om svärmödrar som styr oss och om våra barn som vi lever för och som ändå kommer att växa upp och hata oss.

Det bittra biträdet hade ju helt förstått det här. Hon låg steget före. Upplysta av sanningen framstod vi som naiva och dumma som gått på myten om att skaffa barn och familj och dessutom vara nöjda med det. Det kommer ju bara bli värre. Familjelycka finns bara på Disney World. Och det var butiksbiträdets förbannade plikt att vara en bitterfittornas profet.

Förvånade gick vi därifrån, utan att ha köpt barnvagn, och funderade på vad hon hade tänkt den morgonen när hon klätt sig. Över den slappa magen hade hon trätt en svart tröja med texten "mamma". Är inte det tragikomik vet inte jag.

Ett renskrivet essähelvete

Jag fick VG på min essä och är just nu den gladaste mallgrodan i väst. Här nedan följer drygt 8000 tecken om kvinnliga klassresenärer och de motsättningar man kan stöta på. Håll till godo.

Klassen som gömmer sig i garderoben

När jag började i första klass fick jag mitt första bibliotekskort. Det var grönt och låg i en plastficka med mitt namn och adress skrivet på maskin. Lånekortet blev min biljett till den klassresa som jag fortfarande gör. Bokbussen och en peppande mamma ledde mig in på en teoretisk linje i gymnasiet. Min klass i högstadiet hade varit bråkig och det kan inte ha varit lätt för lärarna att undervisa oss vilket också märktes när jag läste vidare. I ämnen som svenska och samhällskunskap saknade jag vissa baskunskaper och de var svåra att ta igen. Mina klasskamrater kom nästan alla från samma område och kände varandra sedan innan. Jag var den enda från mitt bostadsområde, ett av miljonprogrammen, och också den enda som bodde i lägenhet. Skillnaderna mellan mig och de andra i klassen var många och trots att jag fick några goda vänner kunde jag aldrig riktigt smälta in. Det var för mycket som skilde oss åt.

En vanlig uppfattning är att klassmotsättningar inte längre existerar. Har man gjort sin klassresa och lämnat arbetarklassen antas den inte längre finnas kvar. Men klassfrågan börjar bubbla upp igen på vissa håll. Anneli Jordahl, Susanna Alakoski, Åsa Linderborg är några av de kvinnor som vågat prata om klass igen. Ämnet är känsligt och verkar inte lämna någon oberörd, oavsett egen klasstillhörighet.

Klass handlar om privilegier, makt och status. Ekonomiskt, kulturellt och socialt kapital påverkar hur man blir behandlad. Ett talande exempel är Åsa Linderborgs Rosing & Gynning – kvinnor med klass.¹ ”Den hårfina skillnaden mellan att vara en slampa och en vamp kan kanske förklaras med varifrån kvinnan kommer. Inte alltid men ofta är det klassursprunget som avgör hur man tar för sig i de offentliga sammanhangen. Och hur man blir behandlad.”, skriver Linderborg. Medierna är uppfostrande och uppfordrande i sin attityd gentemot Linda Rosing medan Carolina Gynning hyllas och får eget program i Kanal 5. Där leker hon bland annat mamma till åtta ungar och festar på Stureplan. Linda Rosing är mamma på riktigt och försöker engagera sig politiskt i Unika Partiet som skrivs ner i samma stund som det bildas. ”Mediernas svar kan sammanfattas med: Håll pattarna utanför politiken!” skriver Åsa Linderborg. Sammanfattningsvis handlar skillnaden till stor del om självförtroende. Rosing säger att ingen har trott på henne och att hon är trött på sig själv, något som Gynning aldrig skulle göra. Hon tar inte sig själv på för stort allvar utan skrattar charmigt bort det mesta. ”Överklassdekadens”, menar Linderborg. Respekterar du inte dig själv gör ingen annan det heller.

Anneli Jordahl pratar också om det dåliga självförtroendearvet. I början av sin karriär som kulturskribent kände hon sig stel, obildad och underlig när hon umgicks med sina arbetskamrater i kultureliten.² Med sin arbetarklassbakgrund skilde hon sig från den välutbildade medel- och överklassen som visste hur man tar plats. ”De vet att de har rätt att uttrycka sin åsikt i ett demokratiskt samhälle. Deras språk präglar också högskoleutbildningen och mediespråket.”, skriver hon.³ Något jag kan känna igen mig i. Efter flera års arbete vågade jag till slut söka in på universitetet. Min man hade då hållit långa monologer för att övertyga mig om att jag faktiskt inte var dummare än någon annan och att jag absolut skulle klara av högskolestudier. Jag hade svårt att veta vad jag skulle läsa eftersom jag inte kände till de utbildningar som fanns och vad de i slutänden kunde leda till för jobb.

Känslan av att vara i underläge är något som genomsyrar de flesta av de berättelser från klassresenärer som jag läser. Däremot vägrar man att se sig själv som ett offer. Men skämmas verkar bara kvinnliga resenärer göra. De män som gör samma klassresa, som Per Gessle, Jan Eliasson, Ingvar Kamprad, Ulf Lundell och Göran Persson hyllas i media som ”selfmade men”; framgångsrika och starka män som inte ber om ursäkt för sig själva. Nämn en kvinna som gjort en framgångsrik klassresa. De finns men uppmärksammas inte lika ofta.

När Feministiskt Initiativ bildades för några år sedan skrevs det spaltmeter om partiet och dess medlemmar, bland andra klassresenärerna Gudrun Schyman och Tiina Rosenberg, men mindre om deras politik. På ledarplats skrev Göteborgs-Posten att Fi var ”en extremistisk, glädjelös, verklighetsfrånvänd sekt på vänsterkanten”, Nya Ludvika Tidning liknar dem vid Pol Pot och Josef Stalin och Jan Huss från Aftonbladet ritar en radikalfeminist-klippdocka med tillbehören hängbröst, håriga och illaluktande armhålor och en järv i byxan. Samtidigt bildas Junilistan, en toppstyrd och mansdominerad organisation utan medlemmar, som i stort sett inte granskas alls.⁴ Åtminstone inte på samma sätt. Jag har i alla fall inte sett en klippdocka någonstans på Nils Lundgren.

När Josef El Mahdi, skribent på Svenska Dagbladet, intervjuade redaktörer om hur de hanterade mångfaldsfrågor blev svaret ofta; ”Vi är så dåliga på det här.” Med den attityden sker ingen förändring, man tar på sig skulden utan att ta av sig skygglapparna. Resultatet uteblir. Jag vet att det finns en medvetenhet på de flesta redaktioner om att få in fler kvinnor i utbudet men vilka kvinnor är det som syns? Kvinnor inom arbetarklassen syns sällan och inte hittar man dem på redaktionerna heller. Eller finns dem där i det dolda? Det kanske inte är så konstigt att just kvinnor inte vill berätta om sin arbetarklassbakgrund. Bara att vara kvinna är i många fall redan det ett underläge. Har man dessutom en annan bakgrund uppstår lätt ett glapp som kan vara svårt att överbrygga om man inte vet ta plats och stå på sig. Som klassresenär står man mellan två världar, båda vitt åtskilda av fördomar och oförståelse. Som att man själv har möjlighet att välja sin klassposition; det är bara att ta sig i kragen och skaffa sig en utbildning och ett jobb. Eller att den stabila och priviligerade medelklassen omöjligt kan förstå hur det är att komma från en arbetarklassbakgrund.

Men trots allt slår nog klasskillnaden hårdast mot just arbetarklasskvinnor. Maria Jansson, en av författarna i antologin Tala om klass, menar att klassresandet i första hand inte handlar om identitet utan om makt. De med minst makt beläggs med störst del ansvar och mest skuld. Hur förklarar man annars att lågavlönade kvinnor i arbetarklassen är de som har störst fysisk och mental ohälsa. Som har ont i kroppen, stressar mest och sover sämst.⁵ Vem för deras talan om de själva inte kan, har tid eller möjlighet?

Innan jag började på Journalistlinjen läste jag ett år på Lärarlinjen. När vi skulle ut på praktik ville många av mina klasskamrater ut till skolor i förorten, i ”den hårda verkligheten”. Det vill säga den verklighet som jag kommer ifrån och som inte ter sig hälften så skrämmande som den jag mött hittills som kvinnlig klassresenär.

Fortfarande är det bara runt tjugo procent av arbetarklassen som läser vidare på högskolan. Arv och miljö spelar roll vart man hamnar. Har ingen annan i släkten vidareutbildat sig kan högskolan te sig ouppnåelig och svår. Och numera leder en akademisk examen inte självklart till jobb. Konkurrensen på arbetsmarknaden blir tuffare när fler och fler utbildar sig. Det är svårt att komma in i det etablerade samhället, och svårast för dem som varken har kontakter eller rätt efternamn att falla tillbaka på.⁶ Min framtid på journalistmarknaden ser med andra ord inte helt ljus ut.

Angelique Lind

Litteratur

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, Liza Marklund & Lotta Snickare. Piratförlaget.

Klass – Är du fin nog? Anneli Jordahl. Bokförlaget Atlas, 2003.

Mig äger ingen, Åsa Linderborg. Bokförlaget Atlas, 2007.

Tala om klass, Susanna Alakoski & Karin Nielsen. Ordfront förlag 2006.

Tidsandans krumbukter, Gunila Ambjörnsson. Bokförlaget Nya Doxa, 2007.

Var kommer du ifrån? Intervjuer, reportage och essäer, Anneli Jordahl. Bokförlaget Mormor, 2006.

1Aftonbladet Kultur, 2007-06-07

2Klass – Är du fin nog? s 13. Anneli Jordahl. Bokförlaget Atlas, 2003.

3Var kommer du ifrån? s 105. Anneli Jordahl, Bokförlaget Mormor, 2006.

4Petra Ulmanen & Gertrud Åström, Svenska Dagbladet, Brännpunkt, 2005-11-21.

5Tala om klass, s 73. Susanna Alakoski & Karin Nielsen. Ordfront förlag 2006.

6Tala om klass, s 8. Susanna Alakoski & Karin Nielsen. Ordfront förlag 2006.

Snö och sol

Dagens Bild

Helgen har återigen varit full av hallrenovering med paus för Melodifestivalen. Hela lördagen nynnade jag på Rongedals låt. Den har satt sig som tapetklister.

Nu har vi slipat (nåja), tvättat och målat alla dörrkarmar (sex stycken), lister (ett otal) och garderober (tre stycken=sex dörrar, som inte är klara än). Vi fogade också alla hörn och dörrar och tak och lister. En massa pilljobb som tog minst lika lång tid som tapetseringen.

Men det går framåt. I veckan ska jag måla klart garderoberna. De är i princip färdigslipade (mer pilljobb) men målningen går fort. Det är torktiden som tar tid. 16 timmar ska det gå mellan varje strykning. I påsk målar vi väggarna. I kycklinggult.

Makten över maten

För några år sedan läste jag en rapport från Naturvårdsverket som handlade om hur arbetskraften på flera stora odlingar i bland annat Sydamerika blir behandlad. Där besprutas plantagerna samtidigt som människor arbetar på dem med sjukdom och sterilitet som följd. En stor del av bekämpningsmedlet finns också kvar i produkten när den säljs och äts. Efter det insåg jag vikten av att köpa till exempel krav- och rättvisemärkta bananer och kaffe. Sverige är stor importör av särskilt dessa två livsmedel men trots det är vi oerhört dåliga på att handla ekologiskt.

Svenskar äter mest bananer i världen, ungefär tjugo kilo per person och år, men endast 1,5 procent av alla bananer som köps in är ekologiska. Vi är något bättre på att dricka ekologiskt kaffe, drygt fyra procent av det som säljs är kravmärkt. Jag antar att de extra kronorna som krav-produkter kostar känns i plånboken för de allra flesta. Samvetet dövas med att man inte har råd. Så ofta även mitt.

Det är lätt att känna sig maktlös i den stora onda världen, men som konsument har man i alla fall makten över sin egen varukorg. Sedan ett par år äter jag inte torsk. Inte medvetet i alla fall. Hel- och halvfabrikat köper jag väldigt sällan vilket ger både godare och roligare måltider hemma. Och när jag hörde att man fyller oliver för hand baxnade jag. Jag undrar hur kroppen mår efter att man suttit och stoppat in paprikabit efter paprikabit i oliver en hel dag.

Kanske gör mina val ingen större skillnad i längden men det är en början. För visst är det är lättare att inte ställa sig rätt frågor när man är ute och handlar. Tid och energi är bristvaror hos de flesta småbarnsfamiljer. Men nästa gång du står vid kaffehyllan fundera över om ditt billiga men oekologiska kaffe verkligen är så gott att du är redo att dricka det på bekostnad av någon annans hälsa.

Dagens Bild

I helgen som var tapetserade vi med lagningstapet. Garderoberna behöver slipas lite mer men är i princip redo för målning. Hallen känns betydligt större och ljusare. Magiskt.

Lost

Jag började sluta se på Lost när jag insåg att historien aldrig skulle få ett slut och de som var Lost på riktigt var manusförfattarna. Jack, som har huvudrollen, bakar moralkakor och delar ut dem till höger och vänster. En väldigt tråkig och ganska patetisk karaktär som jag tröttnade på efter en säsong. Döm om min förvåning när jag läser följande artikel och inser att även han är lost på riktigt. Jag menar, vad försöker han bevisa. Sorgligt.

Reklam eller icke reklam

Jag älskar reklam och har alltid gjort. Jag antar att jag behöver verklighetsflykten plus att det är bra att ha koll på extrapriser. Antagligen kommer jag aldrig sätta upp Reklam - nej tack på dörren men om jag ska ha en skylt blir det från den här hemsidan. Roligt värre.

Ny betydelse

Babyhull = hull man får efter man fått bebis (och som verkar omöjligt att få bort). Suck.

Projekt Hallen

Projekt Hallen påbörjades idag igen. Vi började med att skrapa bort tapet och sen ska vi spackla är det tänkt. Få se om går eller om vi behöver lagningstapet. Fortsättning följer.

Hyllning till mitt hood

Jag kommer från förorten. Inte den vanliga som finns i storstäderna utan en mindre förort i en mindre stad, men likväl förorten. I hela mitt liv har jag bott i ett hood och nu har jag flyttat. Till ett lugnt, grönt ställe där pensionärer odlar pelargoner och folk inte pratar med varandra på spårvagnen.

Mitt allra första hood var egentligen i stan. Mitt i stan bodde jag och mamma i ett riktigt kyffe. Det här var i slutet av 70-talet när man fortfarande kunde bo i riktiga kyffen och i stan utan att betala
en förmögenhet. Det var kallt och sunkigt men vårt. Mormor bodde i huset mitt emot, i en stor lägenhet med kakelugnar i varje rum. När husen blev uppköpta rev de vårt hus men mormors lägenhet blev renoverad, dock med följden att alla kakelugnarna förstördes. Det här var 70-talet, in med det nya och ut med det gamla. Och det gällde även oss.

Vårt nya hem var i en stor skokartong i grå betong, en mikrodel av miljonprogrammet, där jag fick ett eget rum i trean på tredje våningen. Första dagen gick jag vilse eftersom alla hus såg likadana ut.

På Vallby bodde jag sen hela min uppväxt. Området ligger i nordvästra Västerås och består egentligen av två delar. Den södra som alltid bara kallas Vallby och den norra som alltid kallas Norra Vallby. Södra delen består av tätt uppställda trevåningshus. På det glada åttiotalet
tröttnade värden på färgen, eller snarare avsaknaden av den, och lät måla alla hus i pastellfärger som kräkfärgat aprikos och kissgult, men vi tyckte det var fint. Några hus fick stå orörda, som en påminnelse om tiden som varit.

Till Vallby förpassade man stadens mindre populära hyresgäster. Såna som man inte ville ha överallt, det vill säga invandrare, ensamma mammor, alkoholister, bidragsberoende, låginkomsttagare och andra som inte hade råd att köpa sig ett hem. Där upplevde jag mina barndoms somrar mellan betonghusen och den offentliga konsten som någon slug konstnär övertalat kommunen att ställa upp. Livet utanför visste vi väldigt lite om men låg som en tung och kall klump i magen.

Norra Vallby bestod också av skokartonger men de var vita och i familjestorlek, det vill säga radhus och villor. Där bodde normala människor. De som jobbade inne i stan och inte hade ungar som sprang omkring och gapade (=lekte) på obestämda tider. Där var lugnt och tyst och hela stället gjorde mig livrädd. Och lite avundsjuk ju äldre jag blev. De hade garage och trädgårdar med äppelträd.

Senare efter att jag flyttat därifrån har det hänt att jag träffat folk som bott på norra Vallby. De har, utan undantag, alltid sagt att de kommer från NORRA Vallby. Därför skär det i mig nu när jag blivit vuxen och köpt lägenhet i ett "ordentligt" område att alla kompisar välkomnar oss till "rätt" sida stan.

Rätt sida stan betyder ju att det finns en fel sida stan. Är det månne sidan jag bodde på innan? I Gamlestan, som ligger på vägen ut mot Kortedala, finns små, udda butiker med namn som Paraboler och Presenter. På Svensk och Kina Mat kan man få stekt ris med kyckling för runt 30 kronor. Under ett års tid stod en grön buss vid marknaden i Bellevue där man kunde klippa sig eller hyra stol. Och på Moussas livs kan man köpa mystiska konserver, vattenpipor och världens godaste bröd. Ingen har något emot allt det där såklart. Nej, att handla i nordöstra Göteborg är lika politiskt korrekt som att gå på karnevalen i Hammarkullen, så länge man slipper bo där.

Om förorterna fick lite mer resurser så att det blev lite trevligare att bo i skulle de inte ha så låg status på bostadsmarknaden. Människor som bor där skulle inte heller känna sig lika förbisedda av politikerna. Jag hade nog bott kvar om det inte hade varit för att vi bodde precis vid spårvagnshållplatsen och de promenadområden som fanns var längs med motorvägen. Ingen barnfamilj vill väl bo så. Vi hade möjlighet att flytta men det är det inte alla som har. Varför är vackra omgivningar bara förunnat några få?

Jag och min mormor, i en schysst outfit, årsskiftet 1979/80. Vi står utanför vårt hus på Vallby. De pelare som sticker upp bakom staketet till lekplatsen är offentlig konst. Bakom dem gick en väg där jag lärde mig cykla. Mamma fotade med min Kodak Instamatic som jag hade fått av farmor och farfar i julklapp.

Miljöombyte

Om du ser ut som på ditt passfoto, då behöver du ut och resa. (Källa: Earl Wilson)

Jag behöver ut och resa.

Sköna, slappa måndag

Essä-helvetet är inlämnat, solen skiner, fåglarna kvittrar och ett visst lugn infinner sig. Jag vill baka och spela tv-spel. Gå en promenad och lyssna på Morrissey. Dricka kaffe och pussas.

Spel

Förr i tiden, innan barnen, kunde vi sitta och spela spel tills långt fram mot småtimmarna utan att det störde oss nämnvärt. Jag behöver kanske inte förklara varför det inte fungerar idag. Men, nu har jag återupptäckt ett roligt och snabbt spel som inte tar för mycket av ens tid, särskilt när den store killen hoppar på en och ropar. Jag pratar om Pacman. Helt galet roligt. Spela här!

Häromdagen plockade jag dock fram Civilization 4 som jag köpte för något år sen. Egentligen tycker jag det blir tråkigt så fort städerna blir för stora för det roligaste är att bygga upp landet, men eftersom jag varit tvungen att skriva essä den här veckan har det varit en bra verklighetsflykt. Snart är essän klar i alla fall trots spelmissbruket.

Februarisol

Det var ett tag sedan som solen sken men i morse såg himlen ut så här över hustaken. Kan man bli annat än glad.

Vad ska vi ha till middag?

Den senaste tiden har jag inte hunnit med hälften av allt jag tänkt. Särskilt det som hör hemmet till. Mitt bakande tog slut efter surdegsbröden. Måste sätta en ny deg snart. Baka är som terapi. Det är härligt att blanda ihop ingredienser, se degen jäsa, knåda ut och känna degen i händerna. Sen både luktar och smakar det godast med hembakat.

Något som annars fungerar bra här hemma är vår veckomeny. Förut hade vi som mål att skriva en detaljerad meny och veckohandla därefter men det blev för svårt och krångligt. Dessutom var det inte alltid man var sugen på dagens rätt och jag höll på med att byta rätter mellan dagar för att få veckan att gå ihop. Det funkade inte.

Numera har vi istället skrivit en halv meny. Till exempel korvmåndag, teriyakitisdag, pastaonsdag, sopptorsdag med pannkaka och mysfredag med vin. Tisdag, torsdag och fredag är alltid stående medan övriga dagar kan skifta mellan pasta, kyckling, korv eller något annat vi har hemma. Menyn fungerar jättebra. Vi vet att vi ska äta soppa på torsdag men har fortfarande valet att välja vilken soppa vi känner för just den dagen. Låter kanske pretientiöst och krångligt men är väldigt smidigt när tiden inte räcker till och man inte orkar med att tänka på middagen.

Vad hände...

... med Nicholas Cage? Han som en gång fick mig att tjuta och smälta i fantastiska Wild at heart har numera förvandlats till en liten orolig och tunn medelålders figur. Såg honom i Wickerman i går som verkligen inte var en särskilt bra film och inte gjorde han den bättre heller. Alla roller som jag sett honom i på senare år verkar vara likadana. Cage går omkring som en slags martyr och ser bara lidande ut i sitt fluffiga fejkade färgade hår. Ett undantag är dock Adaptation där hans tragiska rollfigur faktiskt blir underhållande. Mer sånt.

Kaffe för kroppen, blommor för själen

Träna, träna, träna.

Med posten damp ett litet välkomstkort ner idag från mitt gym. Trevligt, trevligt. Jag behöver all pepp jag kan få. (Och de får gratis reklam.) Igår var jag på yoga för första gången på länge. Träningsvärk idag men det är inget som inte går att råda bot på med lite Marabou Helnöt.

Dagens Citat

Mammor får inte skägg, mammor får kaffe.
Viggo, 3 år

Felstavningar och annat lustigt folk hasplar ur sig

Jag hävdar inte att jag är någon expert på att uttrycka mig korrekt. Men jag undrar ändå varför vissa människor inte bemödar sig med att försöka stava rätt. Och då menar jag inte dyslektiker.

På Tradera, där en mängd människor auktionerar ut sina eller andras grejer, kan man bland annat köpa flis-tröjor. Jag undrar vad de är gjorda av? Eller den som säljer fräcka Herry Potter-grejer. Är det den lille trollkarlens okände bror? Och hur många olika varianter finns det egentligen av ordet hängselbyxor? Hängslebyxor, hängselbyxa, snickarbyxor, snickarjeans, hängslejeans, lederhosen mm.

Jag märkte det här när jag var gravid och tänkte köpa mig ett par på Tradera. Det fanns helt enkelt för många stavningar så det gick inte att söka i det breda utbudet. Så blev det heller inga hängselbyxor. Och lika bra var nog det. Jag provade nämligen ett par på H&M och då såg jag ut att vara i femtiotredje veckan. Under hela min graviditet var jag megajättetjock. Men, häromdagen kom jag i mina gamla jeans igen och behöver således inga hängslen längre. Hurra för det.

Tillbaka till språkpolisen. (Jag är ute på hal is, jag vet. Från och med nu måste jag alltid skriva rätt i min egen blogg, annars kommer jag få äta upp det.) Förutom alla felstavningar är jag lika förundrad över sär skriv nings sjukan.

Kort hårig sjuk sköterska

Kassa apparater

Skygg lapp

Skum tomte

Herr kalsong

Vissa hävdar att det är reklamens fel som ofta särskriver, andra att folk inte bryr sig om det svenska språket. Det här märks inte minst i alla svengelska uttryck som folk slänger sig med. Limiterad, leverabel, starta upp. Jag har i alla fall tröttnat men vad jag förstår så ökar mängden ”nya” ord hela tiden. Och vem bemödar sig med att skriva ut hela ordet när man kan använda sms-språket. Btw, lol, lr. Man kan och vill gärna skratta åt alltsammans men egentligen känns det rätt sorgligt. Trots en självklar och nödvändig utveckling av det svenska språket undrar jag om det går åt rätt håll.

Back to school

Känner mig alldeles utmattad efter två dagar i skolan. Allting är nytt; ny klass, ny skolbyggnad, ny kurs. Hade en mycket intressant föreläsning idag om normer och HBT. Här finns mycket kvar att göra. I veckan ska vi prata om kön och klass. Spännande. Vyerna kan alltid vidgas mer.

Det är kul att plugga igen men jag behöver nog lite mer tid att vänja mig (trött). Fast igår när jag satte mig på biblioteket och läste en bok i lugn och ro kändes det verkligen lyxigt. Väl hemma kändes det lika lyxigt för maken sköter allt hemma galant. Dessutom har vi fått mer tid tillsammans. Nästan för bra för att vara sant.

Dra på trissor

Amerikaner är kända för att hålla hårt på moralen när det gäller sex på film och tv. Så vad har hänt i ärkekonservativa landet over there.

Manusförfattarna måste ha tröttnat, inte bara på sina dåliga löner, utan även på avsaknaden av sex. I manusen alltså. Eller så har producenterna insett att sex säljer. De två senaste serierna som jag har sett, Californication och Tell me you love me, bekräftar detta med besked. Om du är less på att se scener mellan två älskande som faller ner på sängen för att i nästa scen ligga bredvid varandra lite lagom svettiga och dela en cigg, kan jag säga att du inte lär bli besviken nu.

Californication handlar om en avdankad författare som ligger med allt som rör sig, endast kvinnor hittills men vem vet? David Duchovny gör rollen som den bittre och ironiske författaren med bravur (vem hade kunnat ana det efter butter-Mulder?).

I gårdagens avsnitt i TV4 ligger han med nån tjej i sin exfrus och hennes nye killes sovrum. Mitt i akten ramlar en väldigt dyr tavla ner i huvudet på Duchovny som får ett stort sår; hans exfru med sällskap hör oväsendet och öppnar dörren till sovrummet samtidigt som Duchovny och hans sexpartner kräks över hela rummet av för mycket sprit och brass (och tavlor i huvudet). Slapstick får en här ny betydelse och den amerikanska moralen känns väldigt långt borta.

Om Californication får en att gapskratta får Tell me you love me snarare en att småtjuta. Förra fredagen hade serien premiär på Canal plus. Den första timmen bjöd på allt från avrunkningar och pensionärssex till blottade pungar och fittor. Serien handlar om tre par i olika åldrar och deras förhållanden. Man pratar förbi varandra vilket leder till missförstånd och gräl, har sex som plåster på såren, eller inte alls. Grundkonceptet har gjorts förr men den här gången tar de steget längre och man finner sig själv sittandes med öppen mun och fingrarna över ögonen. Inte för att det är dåligt gjort eller pinsamt, tvärtom är det briljant berättat, utan snarare för att man är ovan vid att se riktig sex på tv som inte är porr. Scenerna var faktiskt så pass verklighetstrogna att jag fick lov att kolla på nätet efteråt för att se hur långt de verkligen gick. (Ingen gjorde det dock på riktigt.)

Nyskapande och vågat är ord som poppar upp, samtidigt som jag kunde känna att det nästan blev väl mycket ibland. I vissa fall var det som om jag med där inne i sovrummet. Men, ett stort men, utöver sexscenerna (som bara utgör en liten del) är det en helt öppen och ärligt berättad relationsserie som jag vill se mer av, med allt vad det nu innebär. I kväll visas ett nytt avsnitt och det är med spänning och lite fasa jag ser fram emot det.

Titta och njut!

Hur jag har organiserat mig själv

Dags att rannsaka mig själv och se om jag har följt de mål som jag föresatt mig. Listan som jag skrev i det allra första bloggmeddelandet ska ses över.

Nummer ett: Lägga mig tidigare. Ha. Host. Nej, jag kan tyvärr inte säga att jag har blivit bättre på att lägga mig tidigare. Snarare tvärtom. I och med alla helger som varit så har jag lagt mig senare för vi har varit hemma båda två. Och två trötta vuxna är nästan lika med en halv normalpigg vuxen.

Nummer två: Yoga. Mnja, jag fick ju en yogamatta i julklapp så nog har det blivit mer träning hemmavid. Jag ska vara nöjd med det så länge men lite mer och lite oftare är önskvärt.

Nummer tre: Minska på onödigt godisintag. Okej. Det har varit jul. Och nyår. Och trettonhelgen. Och idag är det dessutom tjugondeknut-nu dansas julen ut. I rest my case.

Nummer fyra: Vara mer kreativ. JA. Det har jag. Maken sa tidigare idag att jag hade blivit mer effektiv. Inte lika med kreativ men nästan.

Nummer fem: Ta itu med eller kasta bort oavslutade projekt. Idag kastade vi ut julgranen. Eller den fick i alla fall åka upp på vinden där den får vila upp sig tills december. Kan inte någon lägga mig på vinden också. Just nu skulle det kännas fint. Lagom till jul hämtar man ner mig och berättar att jag lyckats få både examen och jobb under året. Tack, tack.

Nummer sex: Starta nya roliga projekt. Nej. Har däremot samlat mina gamla i ett par slitna kassar vid skrivbordet. Där ligger de och tittar förebrående på mig.

Så, vad kan jag lära av detta? Listor är roliga att skriva men inte lika roliga att följa.

Gult är inte fult

Mitt nya, fina diskställ i knallgult ger en försmak av våren.

Mina fina brön

Äntligen är brödprojektet färdigt. Surdegen tog fem dagar att bli klar och fördegen skulle stå ett dygn i kylen. Bröddegen skulle sedan köras i maskin i tjugo minuter och jäsa två gånger. Först i rumstemperatur och sist över natten i kylen för att få den rätta smaken. I förmiddags åkte de in i ugnen på en uppvärmd plåt.

Och vilka bröd det blev! Hela lägenheten fylldes av väldoft och hela jag fylldes av en sådan värme och glädje som bara ett nygräddat bröd kan ge. Lycka.

Hurra...

... för Bokus. Beställde sovboken i går förmiddag och den kom med posten redan i dag. Vilken service. Nu ska här sovas!

Om sömn

Det här med sömn är något som alla småbarnsföräldrar pratar om. Eller bristen på snarare. På en tillställning vi var på innan jul sa maken till en tjej som inte hade egna barn, att han inte hade sovit en hel natt på tre år. Hon såg skräckslagen ut.

Man vänjer sig vid att sova lite. Jag läste någonstans att man kan klara sig med lite sömn om man får sova tre till fyra timmar i sträck per natt. Då hinner kroppen komma ner i djupsömn som är viktig för bland annat immunförsvaret. Fast det är inte alltid som jag får sova så länge.

Förutom att jag blir väckt av pojkarna, särskilt då den yngste, ett par gånger varje natt så kommer jag från en familj med sömnproblem. Jag vet inte riktigt hur det kan vara genetiskt och gå i arv men sover dåligt gör i alla fall de flesta på min mammas sida.

Och mycket riktigt stämmer det in på mig med. Har jag inte svårt för att somna, som för tillfället, så ligger jag vaken vid vargtimmen och funderar över livet. Dagen efter en sömnlös natt kan jag inte fundera över huvud taget eftersom bristen på vila gör mig ofokuserad och allmänt snurrig. Det är inte lätt att få något vettigt gjort den dagen.

Nu har maken tagit aktiv del i mitt problem och rekommenderade Bli fri från dina sömnproblem med kognitiv beteendeterapi. Med andra ord en bok att somna av. Jag hoppas så att den fungerar för jag är trött på att vara trött.

Slottsskogspromenad

Mitt nytillskott...

... trivdes inte alls i köket. Efter natten i vår avstängda ugn såg surdegen bara platt och ledsen ut så jag flyttade den till hemmets varmaste rum - badrummet. Och där verkar den må hur bra som helst. Rörde just runt i den och den såg härligt seg ut.
Läste en massa på nätet igår om just surdegar. De kräver lite tid och kärlek men så verkar det bli väldigt gott bröd också.
Spänningen stiger i takt med degen.

Om bakning

Jag tycker om att baka och då särskilt bullar och kakor. De gångerna jag har gett mig in på brödbak har det visserligen blivit ätbart men inte särskilt gott. Oftast så smakar brödet mjöligt eller ingenting. Det har också blivit torrt och kompakt.

Eftersom jag vill kunna baka ett gott bröd tittade jag i en av mina många kok- och bakböcker som står och samlar damm hemma. Jan Hedh har skrivit en bok som kort och gott heter Bröd och den lär dig allt du vill veta om brödbak. Jag inser när jag läser i boken att det här med att baka bröd är en riktig konstart. Boken innehåller ord som glutenprov, fördeg, bortgöring och levain och förutom att jag inte förstår vad de betyder måste man ha rätt mjöl, rätt temperatur och rätt jästid för att få hela baket bra. Det här är givetvis överkurs. Jag gjorde ett helt enkelt bröd igår på vatten, mjöl, jäst och olja och det blev nog så lyckat men jag är sugen på att sätta en riktig surdeg.

Sagt och gjort. Jag ringde min fantastiska svärmor som kan en massa bra husmorsknep. Hon gav mig i princip ett helt recept på telefon men jag hängde inte riktigt med så jag följer nog boken och hoppas på det bästa. Jag får väl ringa henne igen om jag inte får till det.

I alla fall så ligger det nu en surdeg och jäser i köket hemma. I nästa vecka är den tänkt att bli en del av Olof Viktors ljusa bröd som ska vara lätt beroendeframkallande. Vi får väl se hur det går men spännande är det i alla fall.

En blåsig dag i januari

Nya illusioner

Nytt år. Nya tider. Nya löften. Mina värsta månader på året börjar nu, januari, febrauri och till viss del även mars för den är så lång. Under tiden jag väntar på våren brukar jag rensa ur mitt gamla liv, det vill säga städa ur kladdiga köksskåp och få bort skräp ur garderoben. Jag började redan i går med att möblera om i sovrummet och rensa ur burkar med gammalt smink som nästan hade blivit till en ny slags mikroorganism. Varför gör man inte det oftare? Istället tänker jag att ”Men, jo, jag kommer visst använda den där chockrosa ögonskuggan jag köpte sommaren -97.” och så blir den kvar i någon låda i ytterligare tre år. Men igår slängde jag friskt, och vips, öppnade sig nya ytor jag kan fylla med junk.

Mina nyårslöften är följande: Först det stående nyårslöftet sedan några år; börja träna. Och eftersom det är ett stående löfte är det inte särskilt troligt att det kommer uppfyllas, men jag är en vanemänniska så det vore dumt att börja lova något annat nu.

Löfte nummer två; sluta äta halvfabrikat och börja laga riktig mat. Ett löfte som faktiskt hållit hittills men så är vi bara tre dagar in på det nya året. På nyårsdagen motstod vi frestelsen att beställa pizza och lagade köttfärsbiffar med sås och ris. Och igår vispade jag ihop en laxpasta med pesto och haricots verts. Duktigt värre. Fast det var pesto på burk, det kanske räknas som halvfabrikat. Attans, det löftet höll i en dag.

Nå, det kanske räcker med löften för i år. Förutom att hålla mina nyårslöften planerar jag lägga tiden på att ta examen och hitta jobb. Bara det kommer räcka och bli över. Men, överlag, känns 2008 nytt och lovande. Som vanligt när det är nytt år.