Häromdagen ringde jag och fixade med två av mina tjänstepensionsförsäkringar. Att bara ordna mina papper brukar normalt sett ha en tillräckligt hög tröskel för att aldrig bli gjort, dock har jag numera sorterat in allt i en pärm efter att i åratal ha samlat papper i en liten låda i bokhyllan. Nittio procent av det kunde slängas. Kors i taket och halleluja.
Men att ordna pensionen har jag också skjutit på av en annan anledning. Återbetalningsskyddet handlar ju om vad som händer efter min död. Självklart vill jag att min familj ska ha ekonomisk trygghet utifall något skulle hända mig, men nog känns det konstigt att behöva tänka på att man ska dö. Jag ska dö. Människan har väl en benägenhet att tro att hon ska leva för alltid. Eller att andra kanske kommer dö, men inte jag.
Nu är ärendet i alla fall gjort och som en extra bonus gick jag dessutom in på donationsregistret och registrerade mig. De får ta allt utom mina hornhinnor. Av någon anledning kändes det otäckt att de skulle ta mina ögon. Trots att jag har gett dem tillåtelse att ta allt annat, som hud och muskelvävnad. Nästa steg är väl att fylla i vita brevet på Fonus, men jag tror att det dröjer innan jag vågar mig dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar