Gröna tankar

Med den efterlängtade värmen, som var för ett par veckor sedan, kom också ett oändligt vattenbehov för alla vi här på hörnet. Det har satt sina spår. Mina krukväxter stod för ljust och varmt och har inte hunnit återhämta sig ännu. Trots att jag inte har särskilt gröna fingrar eller kan namnen på alla av dem är de som mina barn. Mina äldsta krukväxter har jag haft sen jag var tolv år då mitt nyvunna intresse uppmuntrades av mamma och mormor. De gav mig ett par skott att plantera i lerkrukor av den allra minsta storleken och sen dess har de hängt med.

Jag har ett par kompisar som med jämna mellanrum slänger sina gamla växter och köper nya. Det är inget för mig. Ser någon för risig ut måste den pysslas om, precis som allt annat, vilket också tar tid. Tid som jag inte alltid har och nu ser de ut som de gör. Men, ny jord, näring och en omplacering kanske gör susen.

Att slänga en växt för att den ser vissen ut känns i hjärtat och jag har bara varit tvungen till det ett par gånger. Den första var när vi skulle flytta från Stockholm och inte kunde ta med oss en fiolfikus som blivit för stor (och, faktiskt, ganska ful). Den satt jag ut i trappuppgången med en lapp på: Hej, jag behöver ett nytt hem. Jag är övertygad om att det var någon vänlig själ som tog hand om den. Det är i alla fall vad jag intalar mig i mina mörkaste stunder av ånger.

Den andra blomman var jag tvungen att kasta för den hade helt enkelt dött då min man glömt av att vattna när jag var borta ett par veckor (trots flera påminnelser). Hem kom jag och det första jag såg var en död blomma i köksfönstret. Ser du inte sa jag? Vad då, sa han och tittade ut genom fönstret.

Nej, jag får nog placera om de stackare hemma som inte mår bra just nu. Jag tror att en rehabilitering i sovrummet med regelbunden näring, ljumma duschar och en lagom dos sol (om den vill titta fram igen) kan hjälpa. Sophinken är i alla fall inget alternativ.