Veckan som varit

Bitterfittan

(En text från förra påsken som jag hittade i en byrålåda.)

I helgen var jag och min man ute på lite lagom slöshopping. I en barnbutik kollade vi på barnvagnar inför den kommande bebisen och vår tvåochetthalvtåring sprang omkring och busade. Vi var sådär avslagna som man lätt blir vid längre ledigheter och försökte knappt ens hålla sonen lugn.

Butiksbiträdet som vi rådfrågade var däremot skitstressad, särskilt över pojken. Och det skulle vi veta att det här beteendet bara skulle bli värre. Ett bittert skratt ekade i affären.

- Jag har tre egna barn och det sista hade jag inte skaffat om jag vetat det jag vet nu.
- Två barn är inte dubbelt så jobbigt, det är jobbigare.
- Jag har jobbat med det här i tolv år så jag vet...

Klyschorna flög och leendet nådde aldrig ögonen. Framför oss stod ett prima exempel på vad som är kvar när avsaknaden av kärlek och jämställdhet blir för stor. En riktig bitterfitta. Utsliten, avdankad, osexig, trött, bitter och jävligt trendig.

Grynet hade fel när hon sa "ta ingen skit". Man ska inte sätta ner foten och ändra något. Det här är våra liv som vi själva har valt och om vi inte trivs då kan vi bara låta bitterheten ta över och lysa igenom. Över latten som fastnar i halsen ältar vi våra liv om och om igen. Om karlar som utnyttjar oss, om svärmödrar som styr oss och om våra barn som vi lever för och som ändå kommer att växa upp och hata oss.

Det bittra biträdet hade ju helt förstått det här. Hon låg steget före. Upplysta av sanningen framstod vi som naiva och dumma som gått på myten om att skaffa barn och familj och dessutom vara nöjda med det. Det kommer ju bara bli värre. Familjelycka finns bara på Disney World. Och det var butiksbiträdets förbannade plikt att vara en bitterfittornas profet.

Förvånade gick vi därifrån, utan att ha köpt barnvagn, och funderade på vad hon hade tänkt den morgonen när hon klätt sig. Över den slappa magen hade hon trätt en svart tröja med texten "mamma". Är inte det tragikomik vet inte jag.

Ett renskrivet essähelvete

Jag fick VG på min essä och är just nu den gladaste mallgrodan i väst. Här nedan följer drygt 8000 tecken om kvinnliga klassresenärer och de motsättningar man kan stöta på. Håll till godo.

Klassen som gömmer sig i garderoben

När jag började i första klass fick jag mitt första bibliotekskort. Det var grönt och låg i en plastficka med mitt namn och adress skrivet på maskin. Lånekortet blev min biljett till den klassresa som jag fortfarande gör. Bokbussen och en peppande mamma ledde mig in på en teoretisk linje i gymnasiet. Min klass i högstadiet hade varit bråkig och det kan inte ha varit lätt för lärarna att undervisa oss vilket också märktes när jag läste vidare. I ämnen som svenska och samhällskunskap saknade jag vissa baskunskaper och de var svåra att ta igen. Mina klasskamrater kom nästan alla från samma område och kände varandra sedan innan. Jag var den enda från mitt bostadsområde, ett av miljonprogrammen, och också den enda som bodde i lägenhet. Skillnaderna mellan mig och de andra i klassen var många och trots att jag fick några goda vänner kunde jag aldrig riktigt smälta in. Det var för mycket som skilde oss åt.

En vanlig uppfattning är att klassmotsättningar inte längre existerar. Har man gjort sin klassresa och lämnat arbetarklassen antas den inte längre finnas kvar. Men klassfrågan börjar bubbla upp igen på vissa håll. Anneli Jordahl, Susanna Alakoski, Åsa Linderborg är några av de kvinnor som vågat prata om klass igen. Ämnet är känsligt och verkar inte lämna någon oberörd, oavsett egen klasstillhörighet.

Klass handlar om privilegier, makt och status. Ekonomiskt, kulturellt och socialt kapital påverkar hur man blir behandlad. Ett talande exempel är Åsa Linderborgs Rosing & Gynning – kvinnor med klass.¹ ”Den hårfina skillnaden mellan att vara en slampa och en vamp kan kanske förklaras med varifrån kvinnan kommer. Inte alltid men ofta är det klassursprunget som avgör hur man tar för sig i de offentliga sammanhangen. Och hur man blir behandlad.”, skriver Linderborg. Medierna är uppfostrande och uppfordrande i sin attityd gentemot Linda Rosing medan Carolina Gynning hyllas och får eget program i Kanal 5. Där leker hon bland annat mamma till åtta ungar och festar på Stureplan. Linda Rosing är mamma på riktigt och försöker engagera sig politiskt i Unika Partiet som skrivs ner i samma stund som det bildas. ”Mediernas svar kan sammanfattas med: Håll pattarna utanför politiken!” skriver Åsa Linderborg. Sammanfattningsvis handlar skillnaden till stor del om självförtroende. Rosing säger att ingen har trott på henne och att hon är trött på sig själv, något som Gynning aldrig skulle göra. Hon tar inte sig själv på för stort allvar utan skrattar charmigt bort det mesta. ”Överklassdekadens”, menar Linderborg. Respekterar du inte dig själv gör ingen annan det heller.

Anneli Jordahl pratar också om det dåliga självförtroendearvet. I början av sin karriär som kulturskribent kände hon sig stel, obildad och underlig när hon umgicks med sina arbetskamrater i kultureliten.² Med sin arbetarklassbakgrund skilde hon sig från den välutbildade medel- och överklassen som visste hur man tar plats. ”De vet att de har rätt att uttrycka sin åsikt i ett demokratiskt samhälle. Deras språk präglar också högskoleutbildningen och mediespråket.”, skriver hon.³ Något jag kan känna igen mig i. Efter flera års arbete vågade jag till slut söka in på universitetet. Min man hade då hållit långa monologer för att övertyga mig om att jag faktiskt inte var dummare än någon annan och att jag absolut skulle klara av högskolestudier. Jag hade svårt att veta vad jag skulle läsa eftersom jag inte kände till de utbildningar som fanns och vad de i slutänden kunde leda till för jobb.

Känslan av att vara i underläge är något som genomsyrar de flesta av de berättelser från klassresenärer som jag läser. Däremot vägrar man att se sig själv som ett offer. Men skämmas verkar bara kvinnliga resenärer göra. De män som gör samma klassresa, som Per Gessle, Jan Eliasson, Ingvar Kamprad, Ulf Lundell och Göran Persson hyllas i media som ”selfmade men”; framgångsrika och starka män som inte ber om ursäkt för sig själva. Nämn en kvinna som gjort en framgångsrik klassresa. De finns men uppmärksammas inte lika ofta.

När Feministiskt Initiativ bildades för några år sedan skrevs det spaltmeter om partiet och dess medlemmar, bland andra klassresenärerna Gudrun Schyman och Tiina Rosenberg, men mindre om deras politik. På ledarplats skrev Göteborgs-Posten att Fi var ”en extremistisk, glädjelös, verklighetsfrånvänd sekt på vänsterkanten”, Nya Ludvika Tidning liknar dem vid Pol Pot och Josef Stalin och Jan Huss från Aftonbladet ritar en radikalfeminist-klippdocka med tillbehören hängbröst, håriga och illaluktande armhålor och en järv i byxan. Samtidigt bildas Junilistan, en toppstyrd och mansdominerad organisation utan medlemmar, som i stort sett inte granskas alls.⁴ Åtminstone inte på samma sätt. Jag har i alla fall inte sett en klippdocka någonstans på Nils Lundgren.

När Josef El Mahdi, skribent på Svenska Dagbladet, intervjuade redaktörer om hur de hanterade mångfaldsfrågor blev svaret ofta; ”Vi är så dåliga på det här.” Med den attityden sker ingen förändring, man tar på sig skulden utan att ta av sig skygglapparna. Resultatet uteblir. Jag vet att det finns en medvetenhet på de flesta redaktioner om att få in fler kvinnor i utbudet men vilka kvinnor är det som syns? Kvinnor inom arbetarklassen syns sällan och inte hittar man dem på redaktionerna heller. Eller finns dem där i det dolda? Det kanske inte är så konstigt att just kvinnor inte vill berätta om sin arbetarklassbakgrund. Bara att vara kvinna är i många fall redan det ett underläge. Har man dessutom en annan bakgrund uppstår lätt ett glapp som kan vara svårt att överbrygga om man inte vet ta plats och stå på sig. Som klassresenär står man mellan två världar, båda vitt åtskilda av fördomar och oförståelse. Som att man själv har möjlighet att välja sin klassposition; det är bara att ta sig i kragen och skaffa sig en utbildning och ett jobb. Eller att den stabila och priviligerade medelklassen omöjligt kan förstå hur det är att komma från en arbetarklassbakgrund.

Men trots allt slår nog klasskillnaden hårdast mot just arbetarklasskvinnor. Maria Jansson, en av författarna i antologin Tala om klass, menar att klassresandet i första hand inte handlar om identitet utan om makt. De med minst makt beläggs med störst del ansvar och mest skuld. Hur förklarar man annars att lågavlönade kvinnor i arbetarklassen är de som har störst fysisk och mental ohälsa. Som har ont i kroppen, stressar mest och sover sämst.⁵ Vem för deras talan om de själva inte kan, har tid eller möjlighet?

Innan jag började på Journalistlinjen läste jag ett år på Lärarlinjen. När vi skulle ut på praktik ville många av mina klasskamrater ut till skolor i förorten, i ”den hårda verkligheten”. Det vill säga den verklighet som jag kommer ifrån och som inte ter sig hälften så skrämmande som den jag mött hittills som kvinnlig klassresenär.

Fortfarande är det bara runt tjugo procent av arbetarklassen som läser vidare på högskolan. Arv och miljö spelar roll vart man hamnar. Har ingen annan i släkten vidareutbildat sig kan högskolan te sig ouppnåelig och svår. Och numera leder en akademisk examen inte självklart till jobb. Konkurrensen på arbetsmarknaden blir tuffare när fler och fler utbildar sig. Det är svårt att komma in i det etablerade samhället, och svårast för dem som varken har kontakter eller rätt efternamn att falla tillbaka på.⁶ Min framtid på journalistmarknaden ser med andra ord inte helt ljus ut.

Angelique Lind

Litteratur

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, Liza Marklund & Lotta Snickare. Piratförlaget.

Klass – Är du fin nog? Anneli Jordahl. Bokförlaget Atlas, 2003.

Mig äger ingen, Åsa Linderborg. Bokförlaget Atlas, 2007.

Tala om klass, Susanna Alakoski & Karin Nielsen. Ordfront förlag 2006.

Tidsandans krumbukter, Gunila Ambjörnsson. Bokförlaget Nya Doxa, 2007.

Var kommer du ifrån? Intervjuer, reportage och essäer, Anneli Jordahl. Bokförlaget Mormor, 2006.

1Aftonbladet Kultur, 2007-06-07

2Klass – Är du fin nog? s 13. Anneli Jordahl. Bokförlaget Atlas, 2003.

3Var kommer du ifrån? s 105. Anneli Jordahl, Bokförlaget Mormor, 2006.

4Petra Ulmanen & Gertrud Åström, Svenska Dagbladet, Brännpunkt, 2005-11-21.

5Tala om klass, s 73. Susanna Alakoski & Karin Nielsen. Ordfront förlag 2006.

6Tala om klass, s 8. Susanna Alakoski & Karin Nielsen. Ordfront förlag 2006.

Snö och sol

Dagens Bild

Helgen har återigen varit full av hallrenovering med paus för Melodifestivalen. Hela lördagen nynnade jag på Rongedals låt. Den har satt sig som tapetklister.

Nu har vi slipat (nåja), tvättat och målat alla dörrkarmar (sex stycken), lister (ett otal) och garderober (tre stycken=sex dörrar, som inte är klara än). Vi fogade också alla hörn och dörrar och tak och lister. En massa pilljobb som tog minst lika lång tid som tapetseringen.

Men det går framåt. I veckan ska jag måla klart garderoberna. De är i princip färdigslipade (mer pilljobb) men målningen går fort. Det är torktiden som tar tid. 16 timmar ska det gå mellan varje strykning. I påsk målar vi väggarna. I kycklinggult.

Makten över maten

För några år sedan läste jag en rapport från Naturvårdsverket som handlade om hur arbetskraften på flera stora odlingar i bland annat Sydamerika blir behandlad. Där besprutas plantagerna samtidigt som människor arbetar på dem med sjukdom och sterilitet som följd. En stor del av bekämpningsmedlet finns också kvar i produkten när den säljs och äts. Efter det insåg jag vikten av att köpa till exempel krav- och rättvisemärkta bananer och kaffe. Sverige är stor importör av särskilt dessa två livsmedel men trots det är vi oerhört dåliga på att handla ekologiskt.

Svenskar äter mest bananer i världen, ungefär tjugo kilo per person och år, men endast 1,5 procent av alla bananer som köps in är ekologiska. Vi är något bättre på att dricka ekologiskt kaffe, drygt fyra procent av det som säljs är kravmärkt. Jag antar att de extra kronorna som krav-produkter kostar känns i plånboken för de allra flesta. Samvetet dövas med att man inte har råd. Så ofta även mitt.

Det är lätt att känna sig maktlös i den stora onda världen, men som konsument har man i alla fall makten över sin egen varukorg. Sedan ett par år äter jag inte torsk. Inte medvetet i alla fall. Hel- och halvfabrikat köper jag väldigt sällan vilket ger både godare och roligare måltider hemma. Och när jag hörde att man fyller oliver för hand baxnade jag. Jag undrar hur kroppen mår efter att man suttit och stoppat in paprikabit efter paprikabit i oliver en hel dag.

Kanske gör mina val ingen större skillnad i längden men det är en början. För visst är det är lättare att inte ställa sig rätt frågor när man är ute och handlar. Tid och energi är bristvaror hos de flesta småbarnsfamiljer. Men nästa gång du står vid kaffehyllan fundera över om ditt billiga men oekologiska kaffe verkligen är så gott att du är redo att dricka det på bekostnad av någon annans hälsa.

Dagens Bild

I helgen som var tapetserade vi med lagningstapet. Garderoberna behöver slipas lite mer men är i princip redo för målning. Hallen känns betydligt större och ljusare. Magiskt.

Lost

Jag började sluta se på Lost när jag insåg att historien aldrig skulle få ett slut och de som var Lost på riktigt var manusförfattarna. Jack, som har huvudrollen, bakar moralkakor och delar ut dem till höger och vänster. En väldigt tråkig och ganska patetisk karaktär som jag tröttnade på efter en säsong. Döm om min förvåning när jag läser följande artikel och inser att även han är lost på riktigt. Jag menar, vad försöker han bevisa. Sorgligt.

Reklam eller icke reklam

Jag älskar reklam och har alltid gjort. Jag antar att jag behöver verklighetsflykten plus att det är bra att ha koll på extrapriser. Antagligen kommer jag aldrig sätta upp Reklam - nej tack på dörren men om jag ska ha en skylt blir det från den här hemsidan. Roligt värre.