Ett renskrivet essähelvete

Jag fick VG på min essä och är just nu den gladaste mallgrodan i väst. Här nedan följer drygt 8000 tecken om kvinnliga klassresenärer och de motsättningar man kan stöta på. Håll till godo.

Klassen som gömmer sig i garderoben

När jag började i första klass fick jag mitt första bibliotekskort. Det var grönt och låg i en plastficka med mitt namn och adress skrivet på maskin. Lånekortet blev min biljett till den klassresa som jag fortfarande gör. Bokbussen och en peppande mamma ledde mig in på en teoretisk linje i gymnasiet. Min klass i högstadiet hade varit bråkig och det kan inte ha varit lätt för lärarna att undervisa oss vilket också märktes när jag läste vidare. I ämnen som svenska och samhällskunskap saknade jag vissa baskunskaper och de var svåra att ta igen. Mina klasskamrater kom nästan alla från samma område och kände varandra sedan innan. Jag var den enda från mitt bostadsområde, ett av miljonprogrammen, och också den enda som bodde i lägenhet. Skillnaderna mellan mig och de andra i klassen var många och trots att jag fick några goda vänner kunde jag aldrig riktigt smälta in. Det var för mycket som skilde oss åt.

En vanlig uppfattning är att klassmotsättningar inte längre existerar. Har man gjort sin klassresa och lämnat arbetarklassen antas den inte längre finnas kvar. Men klassfrågan börjar bubbla upp igen på vissa håll. Anneli Jordahl, Susanna Alakoski, Åsa Linderborg är några av de kvinnor som vågat prata om klass igen. Ämnet är känsligt och verkar inte lämna någon oberörd, oavsett egen klasstillhörighet.

Klass handlar om privilegier, makt och status. Ekonomiskt, kulturellt och socialt kapital påverkar hur man blir behandlad. Ett talande exempel är Åsa Linderborgs Rosing & Gynning – kvinnor med klass.¹ ”Den hårfina skillnaden mellan att vara en slampa och en vamp kan kanske förklaras med varifrån kvinnan kommer. Inte alltid men ofta är det klassursprunget som avgör hur man tar för sig i de offentliga sammanhangen. Och hur man blir behandlad.”, skriver Linderborg. Medierna är uppfostrande och uppfordrande i sin attityd gentemot Linda Rosing medan Carolina Gynning hyllas och får eget program i Kanal 5. Där leker hon bland annat mamma till åtta ungar och festar på Stureplan. Linda Rosing är mamma på riktigt och försöker engagera sig politiskt i Unika Partiet som skrivs ner i samma stund som det bildas. ”Mediernas svar kan sammanfattas med: Håll pattarna utanför politiken!” skriver Åsa Linderborg. Sammanfattningsvis handlar skillnaden till stor del om självförtroende. Rosing säger att ingen har trott på henne och att hon är trött på sig själv, något som Gynning aldrig skulle göra. Hon tar inte sig själv på för stort allvar utan skrattar charmigt bort det mesta. ”Överklassdekadens”, menar Linderborg. Respekterar du inte dig själv gör ingen annan det heller.

Anneli Jordahl pratar också om det dåliga självförtroendearvet. I början av sin karriär som kulturskribent kände hon sig stel, obildad och underlig när hon umgicks med sina arbetskamrater i kultureliten.² Med sin arbetarklassbakgrund skilde hon sig från den välutbildade medel- och överklassen som visste hur man tar plats. ”De vet att de har rätt att uttrycka sin åsikt i ett demokratiskt samhälle. Deras språk präglar också högskoleutbildningen och mediespråket.”, skriver hon.³ Något jag kan känna igen mig i. Efter flera års arbete vågade jag till slut söka in på universitetet. Min man hade då hållit långa monologer för att övertyga mig om att jag faktiskt inte var dummare än någon annan och att jag absolut skulle klara av högskolestudier. Jag hade svårt att veta vad jag skulle läsa eftersom jag inte kände till de utbildningar som fanns och vad de i slutänden kunde leda till för jobb.

Känslan av att vara i underläge är något som genomsyrar de flesta av de berättelser från klassresenärer som jag läser. Däremot vägrar man att se sig själv som ett offer. Men skämmas verkar bara kvinnliga resenärer göra. De män som gör samma klassresa, som Per Gessle, Jan Eliasson, Ingvar Kamprad, Ulf Lundell och Göran Persson hyllas i media som ”selfmade men”; framgångsrika och starka män som inte ber om ursäkt för sig själva. Nämn en kvinna som gjort en framgångsrik klassresa. De finns men uppmärksammas inte lika ofta.

När Feministiskt Initiativ bildades för några år sedan skrevs det spaltmeter om partiet och dess medlemmar, bland andra klassresenärerna Gudrun Schyman och Tiina Rosenberg, men mindre om deras politik. På ledarplats skrev Göteborgs-Posten att Fi var ”en extremistisk, glädjelös, verklighetsfrånvänd sekt på vänsterkanten”, Nya Ludvika Tidning liknar dem vid Pol Pot och Josef Stalin och Jan Huss från Aftonbladet ritar en radikalfeminist-klippdocka med tillbehören hängbröst, håriga och illaluktande armhålor och en järv i byxan. Samtidigt bildas Junilistan, en toppstyrd och mansdominerad organisation utan medlemmar, som i stort sett inte granskas alls.⁴ Åtminstone inte på samma sätt. Jag har i alla fall inte sett en klippdocka någonstans på Nils Lundgren.

När Josef El Mahdi, skribent på Svenska Dagbladet, intervjuade redaktörer om hur de hanterade mångfaldsfrågor blev svaret ofta; ”Vi är så dåliga på det här.” Med den attityden sker ingen förändring, man tar på sig skulden utan att ta av sig skygglapparna. Resultatet uteblir. Jag vet att det finns en medvetenhet på de flesta redaktioner om att få in fler kvinnor i utbudet men vilka kvinnor är det som syns? Kvinnor inom arbetarklassen syns sällan och inte hittar man dem på redaktionerna heller. Eller finns dem där i det dolda? Det kanske inte är så konstigt att just kvinnor inte vill berätta om sin arbetarklassbakgrund. Bara att vara kvinna är i många fall redan det ett underläge. Har man dessutom en annan bakgrund uppstår lätt ett glapp som kan vara svårt att överbrygga om man inte vet ta plats och stå på sig. Som klassresenär står man mellan två världar, båda vitt åtskilda av fördomar och oförståelse. Som att man själv har möjlighet att välja sin klassposition; det är bara att ta sig i kragen och skaffa sig en utbildning och ett jobb. Eller att den stabila och priviligerade medelklassen omöjligt kan förstå hur det är att komma från en arbetarklassbakgrund.

Men trots allt slår nog klasskillnaden hårdast mot just arbetarklasskvinnor. Maria Jansson, en av författarna i antologin Tala om klass, menar att klassresandet i första hand inte handlar om identitet utan om makt. De med minst makt beläggs med störst del ansvar och mest skuld. Hur förklarar man annars att lågavlönade kvinnor i arbetarklassen är de som har störst fysisk och mental ohälsa. Som har ont i kroppen, stressar mest och sover sämst.⁵ Vem för deras talan om de själva inte kan, har tid eller möjlighet?

Innan jag började på Journalistlinjen läste jag ett år på Lärarlinjen. När vi skulle ut på praktik ville många av mina klasskamrater ut till skolor i förorten, i ”den hårda verkligheten”. Det vill säga den verklighet som jag kommer ifrån och som inte ter sig hälften så skrämmande som den jag mött hittills som kvinnlig klassresenär.

Fortfarande är det bara runt tjugo procent av arbetarklassen som läser vidare på högskolan. Arv och miljö spelar roll vart man hamnar. Har ingen annan i släkten vidareutbildat sig kan högskolan te sig ouppnåelig och svår. Och numera leder en akademisk examen inte självklart till jobb. Konkurrensen på arbetsmarknaden blir tuffare när fler och fler utbildar sig. Det är svårt att komma in i det etablerade samhället, och svårast för dem som varken har kontakter eller rätt efternamn att falla tillbaka på.⁶ Min framtid på journalistmarknaden ser med andra ord inte helt ljus ut.

Angelique Lind

Litteratur

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, Liza Marklund & Lotta Snickare. Piratförlaget.

Klass – Är du fin nog? Anneli Jordahl. Bokförlaget Atlas, 2003.

Mig äger ingen, Åsa Linderborg. Bokförlaget Atlas, 2007.

Tala om klass, Susanna Alakoski & Karin Nielsen. Ordfront förlag 2006.

Tidsandans krumbukter, Gunila Ambjörnsson. Bokförlaget Nya Doxa, 2007.

Var kommer du ifrån? Intervjuer, reportage och essäer, Anneli Jordahl. Bokförlaget Mormor, 2006.

1Aftonbladet Kultur, 2007-06-07

2Klass – Är du fin nog? s 13. Anneli Jordahl. Bokförlaget Atlas, 2003.

3Var kommer du ifrån? s 105. Anneli Jordahl, Bokförlaget Mormor, 2006.

4Petra Ulmanen & Gertrud Åström, Svenska Dagbladet, Brännpunkt, 2005-11-21.

5Tala om klass, s 73. Susanna Alakoski & Karin Nielsen. Ordfront förlag 2006.

6Tala om klass, s 8. Susanna Alakoski & Karin Nielsen. Ordfront förlag 2006.