Ny betydelse

Babyhull = hull man får efter man fått bebis (och som verkar omöjligt att få bort). Suck.

Projekt Hallen

Projekt Hallen påbörjades idag igen. Vi började med att skrapa bort tapet och sen ska vi spackla är det tänkt. Få se om går eller om vi behöver lagningstapet. Fortsättning följer.

Hyllning till mitt hood

Jag kommer från förorten. Inte den vanliga som finns i storstäderna utan en mindre förort i en mindre stad, men likväl förorten. I hela mitt liv har jag bott i ett hood och nu har jag flyttat. Till ett lugnt, grönt ställe där pensionärer odlar pelargoner och folk inte pratar med varandra på spårvagnen.

Mitt allra första hood var egentligen i stan. Mitt i stan bodde jag och mamma i ett riktigt kyffe. Det här var i slutet av 70-talet när man fortfarande kunde bo i riktiga kyffen och i stan utan att betala
en förmögenhet. Det var kallt och sunkigt men vårt. Mormor bodde i huset mitt emot, i en stor lägenhet med kakelugnar i varje rum. När husen blev uppköpta rev de vårt hus men mormors lägenhet blev renoverad, dock med följden att alla kakelugnarna förstördes. Det här var 70-talet, in med det nya och ut med det gamla. Och det gällde även oss.

Vårt nya hem var i en stor skokartong i grå betong, en mikrodel av miljonprogrammet, där jag fick ett eget rum i trean på tredje våningen. Första dagen gick jag vilse eftersom alla hus såg likadana ut.

På Vallby bodde jag sen hela min uppväxt. Området ligger i nordvästra Västerås och består egentligen av två delar. Den södra som alltid bara kallas Vallby och den norra som alltid kallas Norra Vallby. Södra delen består av tätt uppställda trevåningshus. På det glada åttiotalet
tröttnade värden på färgen, eller snarare avsaknaden av den, och lät måla alla hus i pastellfärger som kräkfärgat aprikos och kissgult, men vi tyckte det var fint. Några hus fick stå orörda, som en påminnelse om tiden som varit.

Till Vallby förpassade man stadens mindre populära hyresgäster. Såna som man inte ville ha överallt, det vill säga invandrare, ensamma mammor, alkoholister, bidragsberoende, låginkomsttagare och andra som inte hade råd att köpa sig ett hem. Där upplevde jag mina barndoms somrar mellan betonghusen och den offentliga konsten som någon slug konstnär övertalat kommunen att ställa upp. Livet utanför visste vi väldigt lite om men låg som en tung och kall klump i magen.

Norra Vallby bestod också av skokartonger men de var vita och i familjestorlek, det vill säga radhus och villor. Där bodde normala människor. De som jobbade inne i stan och inte hade ungar som sprang omkring och gapade (=lekte) på obestämda tider. Där var lugnt och tyst och hela stället gjorde mig livrädd. Och lite avundsjuk ju äldre jag blev. De hade garage och trädgårdar med äppelträd.

Senare efter att jag flyttat därifrån har det hänt att jag träffat folk som bott på norra Vallby. De har, utan undantag, alltid sagt att de kommer från NORRA Vallby. Därför skär det i mig nu när jag blivit vuxen och köpt lägenhet i ett "ordentligt" område att alla kompisar välkomnar oss till "rätt" sida stan.

Rätt sida stan betyder ju att det finns en fel sida stan. Är det månne sidan jag bodde på innan? I Gamlestan, som ligger på vägen ut mot Kortedala, finns små, udda butiker med namn som Paraboler och Presenter. På Svensk och Kina Mat kan man få stekt ris med kyckling för runt 30 kronor. Under ett års tid stod en grön buss vid marknaden i Bellevue där man kunde klippa sig eller hyra stol. Och på Moussas livs kan man köpa mystiska konserver, vattenpipor och världens godaste bröd. Ingen har något emot allt det där såklart. Nej, att handla i nordöstra Göteborg är lika politiskt korrekt som att gå på karnevalen i Hammarkullen, så länge man slipper bo där.

Om förorterna fick lite mer resurser så att det blev lite trevligare att bo i skulle de inte ha så låg status på bostadsmarknaden. Människor som bor där skulle inte heller känna sig lika förbisedda av politikerna. Jag hade nog bott kvar om det inte hade varit för att vi bodde precis vid spårvagnshållplatsen och de promenadområden som fanns var längs med motorvägen. Ingen barnfamilj vill väl bo så. Vi hade möjlighet att flytta men det är det inte alla som har. Varför är vackra omgivningar bara förunnat några få?

Jag och min mormor, i en schysst outfit, årsskiftet 1979/80. Vi står utanför vårt hus på Vallby. De pelare som sticker upp bakom staketet till lekplatsen är offentlig konst. Bakom dem gick en väg där jag lärde mig cykla. Mamma fotade med min Kodak Instamatic som jag hade fått av farmor och farfar i julklapp.

Miljöombyte

Om du ser ut som på ditt passfoto, då behöver du ut och resa. (Källa: Earl Wilson)

Jag behöver ut och resa.

Sköna, slappa måndag

Essä-helvetet är inlämnat, solen skiner, fåglarna kvittrar och ett visst lugn infinner sig. Jag vill baka och spela tv-spel. Gå en promenad och lyssna på Morrissey. Dricka kaffe och pussas.

Spel

Förr i tiden, innan barnen, kunde vi sitta och spela spel tills långt fram mot småtimmarna utan att det störde oss nämnvärt. Jag behöver kanske inte förklara varför det inte fungerar idag. Men, nu har jag återupptäckt ett roligt och snabbt spel som inte tar för mycket av ens tid, särskilt när den store killen hoppar på en och ropar. Jag pratar om Pacman. Helt galet roligt. Spela här!

Häromdagen plockade jag dock fram Civilization 4 som jag köpte för något år sen. Egentligen tycker jag det blir tråkigt så fort städerna blir för stora för det roligaste är att bygga upp landet, men eftersom jag varit tvungen att skriva essä den här veckan har det varit en bra verklighetsflykt. Snart är essän klar i alla fall trots spelmissbruket.

Februarisol

Det var ett tag sedan som solen sken men i morse såg himlen ut så här över hustaken. Kan man bli annat än glad.

Vad ska vi ha till middag?

Den senaste tiden har jag inte hunnit med hälften av allt jag tänkt. Särskilt det som hör hemmet till. Mitt bakande tog slut efter surdegsbröden. Måste sätta en ny deg snart. Baka är som terapi. Det är härligt att blanda ihop ingredienser, se degen jäsa, knåda ut och känna degen i händerna. Sen både luktar och smakar det godast med hembakat.

Något som annars fungerar bra här hemma är vår veckomeny. Förut hade vi som mål att skriva en detaljerad meny och veckohandla därefter men det blev för svårt och krångligt. Dessutom var det inte alltid man var sugen på dagens rätt och jag höll på med att byta rätter mellan dagar för att få veckan att gå ihop. Det funkade inte.

Numera har vi istället skrivit en halv meny. Till exempel korvmåndag, teriyakitisdag, pastaonsdag, sopptorsdag med pannkaka och mysfredag med vin. Tisdag, torsdag och fredag är alltid stående medan övriga dagar kan skifta mellan pasta, kyckling, korv eller något annat vi har hemma. Menyn fungerar jättebra. Vi vet att vi ska äta soppa på torsdag men har fortfarande valet att välja vilken soppa vi känner för just den dagen. Låter kanske pretientiöst och krångligt men är väldigt smidigt när tiden inte räcker till och man inte orkar med att tänka på middagen.

Vad hände...

... med Nicholas Cage? Han som en gång fick mig att tjuta och smälta i fantastiska Wild at heart har numera förvandlats till en liten orolig och tunn medelålders figur. Såg honom i Wickerman i går som verkligen inte var en särskilt bra film och inte gjorde han den bättre heller. Alla roller som jag sett honom i på senare år verkar vara likadana. Cage går omkring som en slags martyr och ser bara lidande ut i sitt fluffiga fejkade färgade hår. Ett undantag är dock Adaptation där hans tragiska rollfigur faktiskt blir underhållande. Mer sånt.

Kaffe för kroppen, blommor för själen