Bitterfittan

(En text från förra påsken som jag hittade i en byrålåda.)

I helgen var jag och min man ute på lite lagom slöshopping. I en barnbutik kollade vi på barnvagnar inför den kommande bebisen och vår tvåochetthalvtåring sprang omkring och busade. Vi var sådär avslagna som man lätt blir vid längre ledigheter och försökte knappt ens hålla sonen lugn.

Butiksbiträdet som vi rådfrågade var däremot skitstressad, särskilt över pojken. Och det skulle vi veta att det här beteendet bara skulle bli värre. Ett bittert skratt ekade i affären.

- Jag har tre egna barn och det sista hade jag inte skaffat om jag vetat det jag vet nu.
- Två barn är inte dubbelt så jobbigt, det är jobbigare.
- Jag har jobbat med det här i tolv år så jag vet...

Klyschorna flög och leendet nådde aldrig ögonen. Framför oss stod ett prima exempel på vad som är kvar när avsaknaden av kärlek och jämställdhet blir för stor. En riktig bitterfitta. Utsliten, avdankad, osexig, trött, bitter och jävligt trendig.

Grynet hade fel när hon sa "ta ingen skit". Man ska inte sätta ner foten och ändra något. Det här är våra liv som vi själva har valt och om vi inte trivs då kan vi bara låta bitterheten ta över och lysa igenom. Över latten som fastnar i halsen ältar vi våra liv om och om igen. Om karlar som utnyttjar oss, om svärmödrar som styr oss och om våra barn som vi lever för och som ändå kommer att växa upp och hata oss.

Det bittra biträdet hade ju helt förstått det här. Hon låg steget före. Upplysta av sanningen framstod vi som naiva och dumma som gått på myten om att skaffa barn och familj och dessutom vara nöjda med det. Det kommer ju bara bli värre. Familjelycka finns bara på Disney World. Och det var butiksbiträdets förbannade plikt att vara en bitterfittornas profet.

Förvånade gick vi därifrån, utan att ha köpt barnvagn, och funderade på vad hon hade tänkt den morgonen när hon klätt sig. Över den slappa magen hade hon trätt en svart tröja med texten "mamma". Är inte det tragikomik vet inte jag.