Kängurufickan

En av artiklarna i SvD, som jag har gratis under några helger framöver (hurra!), handlade idag om hur ett sjukhus i Stockholm har börjat återanvända sig av den så kallade kängurumetoden för för tidigt födda barn, dvs man bär barnet i en sjal eller en slags ficka på magen, hud mot hud. Resultatet är slående. Barnen växer fortare, mår bättre och är mer harmoniska och jag är inte ett dugg förvånad. Det är inte så konstigt att ett barn som måste ligga själv i en plastbubbla, om än varm, inte alls trivs lika bra som på mammas eller pappas trygga bröst där de hör hjärtljudet, känner lukten och värmen från föräldern. Och det gäller ju inte bara prematura barn heller. Love var jättekinkig som nyfödd och ville absolut ligga i bärsjal. Små barn vill inte vara ensamma och att bära barnet måste ju vara det bästa alternativet. Att man återgått till en naturlig metod känns bra. Kuvöser är väldigt bra i många fall men man kan inte bota allt med teknik. Ibland är kärlek och en varm kram det enda som hjälper.